Preludium

Det hände mig en gång att livets sånger kom på besök under en kort och mättad stund, med en väldig trängsel i mitt inre. En egendomlig upplevelse: det lät som när en stor orkester stämmer.

Jag blev tvungen att för mig själv omedelbart reda och teckna ner så mycket jag kunde av det jag hört. Med dessa sånger och psalmer kom ju hela livet tillbaka, under en enda, starkt begränsande synpunkt. Gångna, ack, så gångna skeden stod upp. Enkla och alls inte märkvärdiga minnen vill bli återgivna just sådana de var och finna sitt sammanhang.

Vågar jag tro att sångerna, som jag hörde ljuda genom mitt liv, i denna uppteckning kan ha något att ge åt en annan, att någon annan vill följa mig på vägen eller ännu hellre: i minnet gå sin egen parallella väg? Ibland förmådde jag inte mer än göra släta uppräkningar, som för andra människor kan få mening endast om de lyckas väcka deras livs motsvarande sånger till erinring och liv. I enstaka fall har väl något tidstypiskt kommit fra, något som inte bör få glömmas. Ska någon kunna höra Rösten bakom mitt livs enkla sånger?

Om det lilla häftet skulle finna väg till syföreningar och missionskretsar - deras fördjupande och glädje har i många år varit en hjärtesak för mig - skulle jag önska att högläsningen ofta byttes i sång och samtal, i ett fritt ur hjärtana som kompletterade det här nerskrivna. Så skulle det få tjäna gemenskapen.

Ett är visst: intet av mitt vill stå i vägen för den livets sång, som sjungit och sjunger igenom en annan människas yttre levnad och innersta liv.