I tidiga år blev jag gripen av en av Manfred Björkquists paradoxer: "Den som inte minns får ingenting att minnas." På olika sätt och med olika utgångspunkter har jag därför sökt tänka igenom mitt liv och minnas.
En gång slog det mig att man kommer långt genom att lyssna efter sången, melodin, tonen, som ligger kvar från de olika tidsavsnitten. Kring tonen vaknar de andra och kanske långt viktigare minnena.Enklast och allmänmänskligast är barndomens grundton.
Ljude i själen klangen ren,
himmelska sången, som evigt tonar.
Lyse därin med stilla sken
kärlek, som värmer och försonar.
(Einar Billing, vid ett dop).
Längst bort, vid minnets gräns, ljuder tonen från fars vaggvisa. Med sin dalabrytning sjöng han mig till sömns i den lilla bruna sängen som han själv snickrat:
I Dalarna bodde, i Dalarna bor
bland armod än trohet och ära,
ett släkte som håller den ed som det svor
och pilar i vapnet ses bära.
Det kan vara gott att ha fått det redliga som ursprungston. Jag blev medveten om hembygd i Dalarna, fastän barndomshemmet stod i Sundbyberg och på Söder i Stockholm. Ibland fick sången andra ord. Med "Om sommaren sköna" vandrade vi genom många Siljans-socknar, innan den envisa ungen gav sig till ro. Det var som att vila i släkten, när far sjöng den.
I högtidliga stunder, på lördagens helgsmålskväll, fick melodin "Den kristliga dagvisan" ord. Den blev en gång, på dalamelodin, min brudpsalm.
En Israelsmissionär, en tysk jude, var vår närmaste granne. Han nynnade ibland på svårmodiga tongångar från stäpper och öknar i söder. Man sjönk ner i dem på ett egendomligt sätt. Sedan har jag tänkt: det fanns där ett sökande efter människornas urhem i fjärran. Jag vilade i släktet, när han sjöng.
Jag är lycklig nog att minnas min mors unga röst. Hon sjöng "Ro, ro till fiskeskär" och mycket annat. Men hennes älsklingsvaggvisa var, fritt efter Franzén:
Vyss, vyss.
Moder sjunger och barnet lyss.
Akta, lilla ärla.
Spill ej blommans pärla.
Tyst, hund.
Still, katt.
Barnet sova vill i natt.
Min mor hade nådegåvan att kalla på andras fantasi, få den att arbeta. En hel poetisk syn ligger i orden "Akta, lilla ärla. Spill ej blommans pärla." Mer än så: ett helt livsprogram. Lev varligt. Var rädd om det heliga, i dig själv, i en annans hjärta, var rädd om den ömtåliga daggen i ett barns själ.
Karin Boye har bilden av blommans pärla i en stark och känd dikt:
Det vackraste på jorden är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv och veklighet.
Så är den vida världen ett daggkåpeblad,
och ini skålen vilar en vattendroppe klar.
Den enda stilla droppen är livets ögonsten.
Ack, gör mig värd att se i den! Ack, gör mig ren.
Som ur ett gullmoln hör jag mors röst i den första lilla ramsan av andlig sång i mitt liv:
Änglarna vänta, vänta. Änglarna vänta
på Guds segrande här.
Så litet - och ändå något som haft ett budskap i stunder och lägen årtionden efteråt, för mig själv, för missionen. Bort med klenmod och tvekan. Den himmelska segerskaran ser med förtroende på din på din strid. "Stjärnan har tusen vänner. Alla på dig de skåda, skåda för hennes skull."
Tätt bredvid den lilla ramsan, men den är inte guld, den är silver i minnet, hör jag den första hela andliga sången, som jag upplevde:
Ring i himlens klockor.
Fröjd i dag det är,
ty ett barn från synden vänder om.
Fadern det till mötes sig på väg beger,
ropande så vänligt: kom, ja, kom.
Härligt sjunga änglar kring Guds tron.
Härligt klingar gyllne harpors ton.
Likt ett väldigt vatten från de frälstas hop
brusande sig höjer jubelrop.
Den sången är ju konkret, full av handling. Den har personer. Man ser den. - På samma sätt berätta flera av den första barndomens sånger, som fastnat i medvetandet.
för att samla snäckor små.
I den djupa, heta sanden
måste han barfota gå.
O vad man grät öve den lille brodern, som inte hade några skor. Och den heta sanden brände under fotsulorna.
kom Gunnar med bark ifrån skogen.
Till bröd skall det bakas på spiselns häll.
Men inte en mjöldoft det fanns i hans tjäll
och inte ett ax uppå logen.
Skall man säga, att detta var falskt sentimentalt - eller att barnet här kallades att bli en människa, en medmänniska?
svart av moln, där åskan slog,
gick ett litet barn en gång
dagen lång.
Grät och tänkte: aldrig mer
jag min faders boning ser.
Här i mörker, köld och nöd
blir jag död.
Just när allt fötvivlat var,
molnet vek och solen klar
glänste fram och i dess ljus
faderns hus.
Där var åter det konkretas makt, liksom i uppslaget
som än ibland törnen upprunnit.
Jag kunde snart förstå, att bland psalmerna Av himlens höjd oss kommet är är så där full av handling och dramatiskt liv. Såsom Luthers barn på sin tid kunde man skilja ut de olika personerna: ängeln, herdarna, en som kallades "mitt hjärta" och "envar". Så fanns där ju Barnet och dess föräldrar i stallet. Och i sista versen - och kanske hela tiden - fanns Gud.
Tidigt är minnet av den blinde gammelmorfarns lovsång i solskenet vid Vira bruk. Jag har tecknat bilden i ett dike, efter den blindes sång kallad "Ack, saliga dag."
- - -
Barnets hjärta skälver. I en första
helig syn förnimmer hon det största
och det verkligaste livet rymmer:
det som ses, fast blindhet ögat skymmer.
Såg du, gammelfar? - Ur lyftat öga
strömmar själen mot det soligt höga,
En till möte. Morfarn slutar sången.
Och som bländad stapplar han på gången.
Klara sommarkvällar på Ljusterö sjöngo far och mor och svarade varandra från klippor på ömse sidor av viken:
Ljusa dag,
klara dag,
begjuten av Guds välbehag
och
Stilla natt,
ljuva natt,
som Gud vid dagens gräns har satt.
Det betyder mycket att så få minnas sina föräldrars unga kärlek och samspel. - Vid aftonbönen sjöngo "vi bägge tre" Jesu lilla lamm jag är och "Tätt-vid-dig-sången" Jesus kär, var mig när, med den andra vesen Håll du mig tätt vid dig. Till aftonbönen sluter sig en gammal sång om fiskaren i stugan:
Dess fot de vreda vågor skölja,
och skummet upp mot rutan yr.
Hur åskan ljungar, stormen tjuter,
han vilar lugnt i halmtäckt skydd.
Ty aftonbönen innesluter
oss i den Eviges beskydd.
Det var lika sant i vår idyll som "på enslig strand bland svall och bölja".
När jag lämnade barndomshemmet och hade mitt första studentår i Upsala, tecknade jag upp som ett minne och ett tack gången i min mors aftonbön under första skolåldern. Det blev de många fortsättningsverserna till Gud som haver. En del återfinnas i ps. 522. Mor lät ibland bönen avbrytas av samtal - om vandrare i mörka natten, seglare på stormigt vatten, om smultronblommor och fågelbön, om de gamla, de blina, de ensamma. Så knötos Gud och verkligheten tillsamman.
Tryggare kan ingen vara hade inte alls den platsen i vårt hem som Gud som haver. Den felaktiga rytmen hade kanske del däri. Mor tyckte nog också, att det egentligen var en sång för ganska vuxna Guds barn.
På min barndoms enda söndagsskolfest - hos fröknarna Schön, som gjorde kristet pionjärarbete i Gamla stan - lärde jag mig När han kommer och Det blir något i himlen för barnen att få. Samma eskatologiska motiv finns i båda; den ena sjunger i dur, den andra i moll.
HEMLANDSSÅNGER
Mor sjöng, liksom alla kristna på den tiden, gärna hemlandssånger. Jag minns precis skymningen och förklät och schalen och svarta gungstolen. Och sångerna: O att få hemma vara (den blev många årtionden senare sjungen vid hennes sista färd), I djupet av mitt hjärta och Jag är en gäst och främling. Barnets hjärta krympte ihop ibland: tänk om mor kunde mena, vad hon sjöng! Om hon inte ville vara kvar hemma hos oss utan längtade till något bättre.
Så småningom fann jag i fars Ahnfelts Sånger en hemlandssång, som också ett barn kunde glädjas över:
Jag vet ett land av idel ljus,
vars sol går aldrig ner,
det sälla land, det fadershus,
där ingen gråt är mer.
Och där skola alla Guds vänner en gång
församlas vid änglabasunernas sång
och leva med Kristus i himmelsk ståt
och aldrig, aldrig skiljas åt.
Vad? Aldrig skiljas åt!
Nej, aldrig skiljas åt.
Nej, aldrig skiljas åt.
Vad? Aldrig skiljas åt!
Nej, aldrig skiljas åt,
Nej, aldrig skiljas åt,
men leva med Kristus i himmelsk ståt
och aldrig, aldrig skiljas åt.
HEMLANDSSÅNGER
Den första missionssången var för mig som för många Re´n bådar morgonstjärnan. Jag hörde den, buren av en stor församlings jubel, vid en missionärsavskiljning i samband med någon av försommarkonferenserna i Stockholm. Jag var säkert inte mer än sex år men fångade för livet ett intryck av missionens glädjeöverflöd. Med utgångspunkt från barndomsminnet har jag sedan tänkt: Kristusglädjen, som låter bägaren flöda över - det blir mission. Glädjebrist i det andliga livet gör missionen svag: "När hör man eder nu prisa eder saliga?"
Under 1880- och 1890-taletn fingo barnen möta ett par missionssånger just fö dem. De blevo oerhört spridda. Den ena handlade om missionskartan med de många ännu tomma, vita områdena, outforskade och obesatta, och var säkert ett återljud från Stanleys och Livingstones tider.
Men några fläckar blott här och där
beteckna nejder, där Ordet är.
Så sjöngs det i Min lilla Elin, min dotter snäll. Ännu mera klassisk blev Svarta Sara:
En gång, en enda gång allena
hon hört den vite läraren.
Hon hört om Blodet, som kan rena,
hon hört om Jesus, barnens vän.
Inne från skolsalen i huset med mitt första hem ljöd mot barnet:
Flitig var, och du skall vinna
hälsa, munterhet och bröd.
Likaså äresången över ett numera kanske försvunnet kvinnokall:
Nej, en sådan präktig Moster
som vår moster ingen har!
I vårt hem fanns hon.
HEMLANDSSÅNGER
1800-talet var fullt av fosterländska minnen: Upsala mötes 1893, Gustaf II Adolfs 1894 och Gustaf Vasas 1896. Skolbarnen i Sundbyberg fingo tåga den långa vägen öve blåsiga lergärden till Bromma kyrka med de sneda, sotiga kullerstensvalven. Här och där syntes spår av målningar. Hur vacker den var förstod man inte då. Där lärde jag mig före skolåldern "Bärom för Herren det offer som honom behagar" samt "Viker, tidens flyktiga minnen". De vifta i erinringen med små mörkblå och gula flaggor. Dalkullans visa om sägnernas Gustaf Vasa, "Var markens ros skall vissna", hörde också till fosterlandets första ton i mitt liv.
FÖDELSEDAGSMORGON
Födelsedagsmorgnar i fjärran. Långt före skoldagen hördes unga lärarröster utanför sovrummet, överöstande fars många grönsiskor och kanariefåglar. Det var en ung krets av lärarfolk, alla berörda av den svenska väckelsen, men ännu inte splittrade i kyrka eller Stiftelse eller frikyrkor. De visste bara, att de hörde Kristus till. De torde ha lagt ned djupt i min barnasjäl det Allt är eder, men I ären Kristi, som blivit min rikedom. - De hade kommit till Sundbybergs stockholmsförstad som skolpionjärer, innan samhället fått stadga. Klasserna hade nära hundratalet barn, materielen var klen. Det var verklig organisationsmöda. "Å, vi frossade i arbete", brukade min livliga mor säga.
Men nu var det högtidsmorgnar med "Herrens nåd är var morgon ny" och "En morgon utan synd jag vakna får". En soloröst sjöng gäan Wennerbergs psalm "Säll är den, som icke vandrar i de ogudaktigas råd". Det vart väl den första konstsången i mitt liv. Jag upprepade dess roliga takt med träsked mot plåthink: "Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckars rand - och dess löv förvissna ej". - Med ännu större bravur förde tenoren vid julen fram en lustig visa, som tjusade barnet oändligt: en prästgårdsinteriör med en trånande prästdotter, julklappsutdelning: "Inrullande kommer en tunna; på locket stod skrivet: Till tröst för Eglé, vår prästegårds sörjande nunna!" Och si, locket sprang upp, och adjunkten sprang fram. Trolovning och julglädje.
För min egen födelsedagsmorgon fanns en liten ramsa, som min lilla sirliga mormor i Roslagskulla lärt oss:
Eftersom det är födelsedag i dag,
få vi lov att henne gratulera,
att hon må leva med nöje och behag
och över många födelsedagar flera.
Ingen av de våra kan nu tänka sig sitt årsskifte utan detta Eftersom.
Mormor lärde mig också den gamla leken:
Se goddag, min rosa, se goddag, min blomma.
Se goddag, min amiral och min lustiga gumma.
Se goddag, min amiral och min lustiga gumma.
Det är för mig mycket kärt, att det var min in i femtioårsåldern icke skrivkunniga mormor, som förde in den sköna julhymnen i mitt liv:
In dulci jublio
sjunger på jorden bo.
Hon kunde den i 1695 års psalmboks form, med blandningen av svenska och latin. Ingen vet, hur långt den muntliga traditionen går tillbaka, som lärt henne den.
JULTONER
Vi ha alla många jultoner gemensamt, men varje hem och varje barndom ha också sina egna.
I skymningen vid brasan, innan helgen riktigt gått in, brukade far sjunga vid den vackra gamla taffeln: "Nu börjar den vintriga stormen sin färd". Det hörde till, man riktigt kände, hur snövintern från norr rullade in öve oss. Man såg för sig de igengrodda vägarna till ödemarkskojorna. Hur skulle Julen hitta dit in? Man kände sitt eget hems privilegium. Har det för resten funnits någon jul sedan, då inte tanken på de egna förmånerna trängt anklagande in i julglädjen som en ångest och en ovärdighetskänsla?
Inne kring granen, där det var lika heligt som i kyrkan, sjöngo vi alltid "Det är en ros utsprungen". Far hade den i avskrift med vackra mellanspel, kanske ur Josephsons Zion, där den första gången stod tryckt. - Till vår jul hörde också Charlotte af Tibells "Hell dig, julafton". Den är i år - 1952 - 100 år gammal. I Missionsförbundets nya Sånger och Psalmer står den en smula reviderad. Även om det vore den ursprungliga formen, bli vi nog kvar vid det gamla!
Far tog gärna fram Ahnfelts sånger. Den stora svarta boken förde alltid högtid med sig. Där fanns Malmstedts
Det skedde för mig,
att Gud uti kött uppenarade sig,
att himlarnas Herre på jorden blev träl,
helt fattig och plågad för syndares väl.
Det undret, min Jesu, ju skedde för mig.
Dess tackar jag dig.
Den gammaldags raden fastnade i barnets sinne. Jag måste rentav en gång bygga vidare på den, i dikten Evig Jul.
En annan Ahnfeltsång vid jul gick också högt över barnets fattningsfömåga och grep henne just därför. Jag tror, att jag där fick den första natursynen och en hisnande känsla av hur mycket Jesu födelse betydde för hela tillvaron.
Visste naturen, att världarnas Herre
låtit sig födas i krubba och stall,
alla dess alster, så större som smärre,
skulle sig fröjda med himmelen all.
Lummiga ekar och dalar och lunder,
skuggrika parker på jordenes fält
skulle då lyssna till nådenes under:
Skaparen uppslår på jorden sitt tält.
När julgranen släcktes, lät mor ett enda ljus brinna kvar på en kvist lågt nere. Skuggorna av grenar och barr kastades upp mot taket. De liksom fyllde rummet. Ser du Skaparens tält? frågade mor. Ser du Betlehems grotta? - För några år sedan tecknade jag upp detta minne från barndomen, som ju hunnit förvandlas en del. Detta skuggkväde anföres här.
Ett ensamt ljus i granen.
Tack för vår jul, Herre Jesus Krist.
Ett enda ljus på en ensam kvist
håller helgen kvar till sist.
Glädjen har tystnat. Gemenskapens brus
gått till ro i ett mättat hus.
Nu är min stund vid mitt ensamma ljus.
Skuggan av granen kring väggar och vrår
upp emot taket sin välvning slår;
Betlehems grotta som förr kring mig står.
*
Så har jag byggt sedan tidiga år
för längtan en helgedom.
Men ur mitt hjärta viskar i kväll
en fråga, en dom:
Varför är Julens grotta
alltjämt för mig tom?
Fann jag i år ej heller
Guds Son på krubbans strå?
Eller den stora glädjen,
som allt folket skulle få?
Varför får Julens inre
så lätt förbi mig gå?
*
Skuggorna fladdra. Snart brinner ljuset ner.
Herre, jag anförtror Dig, vad jag härinne ser.
Tag så emot den bön, som ett ensamt hjärta ber.
Ingenting eget gav frälsning. Det dög ej den ringaste smul,
blev bara skuggor som byggde sitt vackra, men tomma skjul.
Verklighet är Du allena.
Du är Gåva och Fullhet.
Kom in med din Jul.
Julottan i Katarina kyrka fick sitt märke av Adams julsång, år efter år sjungen av en härlig operaröst. Jag förstod inte ännu den överträffande skönheten i allas gemensamma Var hälsad, sköna morgonstund.
Från julen gå tankarna tillbaka, till advent. Först efter 1910 blev advent mera allmänt en hemmens ljushögtid med de fyra lågorna eller den lilla granen. Den kommersiella förjulen spelade inte heller före sekelskiftet så orimlig roll som nu i neonljusens tid; men visst lyste för barnaögons förväntan skyltningen i de låga affärslängorna vid Norrbro och hos Puttkammers vid Drottninggatan.
Ersta hade fört in från tyska diakonissanstalter och från Herrnhut sköna bruk för adventets fiande. Jag minns redan från 1890-talet vandringen vid fars hand i den blå skymningen Fjällgatan utefter till Ersta kapell, där grantändning hölls. Kyrkan låg första söndagen mörk. Man sjöng en psalm eller kanske "När juldagsmorgon glimmar". Sju små barnhemsflickor tände varsitt ljus och läste profetior ur Gamla testamentet, började med: Kvinnans säd skall söndertrampa ormens huvud. I den vackra, rembrandtska dagen fick sedan lovsången ljuda: Hosianna, välsignad vare Han, som kommer i Herrens namn. Nästa söndag hälsades man av de första sju ljsuen. Granen och helgen växte allt närmare julen.
På Ersta lärde jag mig den länge mest älskade adventssången: "O du min tröst och ljuva längtan." Där byggdes och bygges väl än uer advent ett julbord med talrika bibliska motiv utom själva julens, t ex "Såsom hjorten trängtar efter vattubäckar." Därifrån fick väl vårt prästhem sitt julbord alltifrån första världskrigets år: "Då skola kor beta tillsammans med björnar och kiden leka vid unga lejons håla. Och en liten pilt skall valla dem."
Advent och jul - och nyår. Sekelskiftets natt fick jag uppleva i och invid Djura kyrka, mina fäders helgedom nära Leksand. Blossen från kyrkvandrare och slädar samlades till ett mäktigt bål. Elden lyste på vita fårskinnspälsar och vackra högtidsförkläden. Efter tolvslaget sjöngs "Ära ware Gud i högdene och frid på jordene, människomen en god wilje. Ära ware Gud". Det var knappast en kyrkokör som sjöng - församlingen själv sjöng i stämmor, skönt som i de svartas Afrikakyrkor. Det blev ju "ett sekel till av tårar", som kom, "av höstar, sörjande förspillda vårar." Jag såg det dok gå in, invigt Herranom och välsignat.
SKOLSÅNGER
Nu ljuda för mitt öra de tidiga skolsångena; "Du lilla bäck, som ilar käck", "Röd är min kind och varm", "Morgonsolen redan strålar", "Alla fåglar kommit re´n", "Hör hur västanvinden susar", "Broder Jakob, sover du?", "Härlig är kvällen", "Skogen står tyst". Dessa och många fler sjunges också i stämmor av mina föräldrars 90 kolonibarn på Rörvik i Roslagsbro. Vackrast sjunger i minnet en liten visa om mor:
Min generations vinter- och julvisor ha givetvis efterträtts av andra. Då var det: "Och nu är det vinter, och skidan hon slinter", "Klang, min vackra bjällra", "Så härligt ljusen tindra".
[---]
Kommentarer
Skicka en kommentar