I. Barnaårens ton

I tidiga år blev jag gripen av en av Manfred Björkquists paradoxer: "Den som inte minns får ingenting att minnas." På olika sätt och med olika utgångspunkter har jag därför sökt tänka igenom mitt liv och minnas.

En gång slog det mig att man kommer långt genom att lyssna efter sången, melodin, tonen, som ligger kvar från de olika tidsavsnitten. Kring tonen vaknar de andra och kanske långt viktigare minnena.Enklast och allmänmänskligast är barndomens grundton.

Ljude i själen klangen ren, 

himmelska sången, som evigt tonar. 

Lyse därin med stilla sken 

kärlek, som värmer och försonar. 

(Einar Billing, vid ett dop).

Längst bort, vid minnets gräns, ljuder tonen från fars vaggvisa. Med sin dalabrytning sjöng han mig till sömns i den lilla bruna sängen som han själv snickrat:

I Dalarna bodde, i Dalarna bor 

bland armod än trohet och ära, 

ett släkte som håller den ed som det svor 

och pilar i vapnet ses bära.

Det kan vara gott att ha fått det redliga som ursprungston. Jag blev medveten om hembygd i Dalarna, fastän barndomshemmet stod i Sundbyberg och på Söder i Stockholm. Ibland fick sången andra ord. Med "Om sommaren sköna" vandrade vi genom många Siljans-socknar, innan den envisa ungen gav sig till ro. Det var som att vila i släkten, när far sjöng den. 

I högtidliga stunder, på lördagens helgsmålskväll, fick melodin "Den kristliga dagvisan" ord. Den blev en gång, på dalamelodin, min brudpsalm.

En Israelsmissionär, en tysk jude, var vår närmaste granne. Han nynnade ibland på svårmodiga tongångar från stäpper och öknar i söder. Man sjönk ner i dem på ett egendomligt sätt. Sedan har jag tänkt: det fanns där ett sökande efter människornas urhem i fjärran. Jag vilade i släktet, när han sjöng.

Jag är lycklig nog att minnas min mors unga röst. Hon sjöng "Ro, ro till fiskeskär" och mycket annat. Men hennes älsklingsvaggvisa var, fritt efter Franzén: 

Vyss, vyss. 

Moder sjunger och barnet lyss. 

Akta, lilla ärla. 

Spill ej blommans pärla. 

Tyst, hund. 

Still, katt. 

Barnet sova vill i natt.

Min mor hade nådegåvan att kalla på andras fantasi, få den att arbeta.[---]