I tidiga år blev jag gripen av en av Manfred Björkquists paradoxer: "Den som inte minns får ingenting att minnas." På olika sätt och med olika utgångspunkter har jag därför sökt tänka igenom mitt liv och minnas. En gång slog det mig att man kommer långt genom att lyssna efter sången, melodin, tonen, som ligger kvar från de olika tidsavsnitten. Kring tonen vaknar de andra och kanske långt viktigare minnena.Enklast och allmänmänskligast är barndomens grundton. Ljude i själen klangen ren, himmelska sången, som evigt tonar. Lyse därin med stilla sken kärlek, som värmer och försonar. (Einar Billing, vid ett dop). Längst bort, vid minnets gräns, ljuder tonen från fars vaggvisa. Med sin dalabrytning sjöng han mig till sömns i den lilla bruna sängen som han själv snickrat: I Dalarna bodde, i Dalarna bor bland armod än trohet och ära, ett släkte som håller den ed som det svor och pilar i vapnet ses bära. Det kan vara gott att ha fått det redliga som ursprungston. Jag blev medv
Det hände mig en gång att livets sånger kom på besök under en kort och mättad stund, med en väldig trängsel i mitt inre. En egendomlig upplevelse: det lät som när en stor orkester stämmer. Jag blev tvungen att för mig själv omedelbart reda och teckna ner så mycket jag kunde av det jag hört. Med dessa sånger och psalmer kom ju hela livet tillbaka, under en enda, starkt begränsande synpunkt. Gångna, ack, så gångna skeden stod upp. Enkla och alls inte märkvärdiga minnen vill bli återgivna just sådana de var och finna sitt sammanhang. Vågar jag tro att sångerna, som jag hörde ljuda genom mitt liv, i denna uppteckning kan ha något att ge åt en annan, att någon annan vill följa mig på vägen eller ännu hellre: i minnet gå sin egen parallella väg? Ibland förmådde jag inte mer än göra släta uppräkningar, som för andra människor kan få mening endast om de lyckas väcka deras livs motsvarande sånger till erinring och liv. I enstaka fall har väl något tidstypiskt kommit fra, något som inte bör få g